Missförstånd

SKRIVKONTAKT

Skriv en scen där ett missförstånd uppstår

(gärna så att läsaren förstår varför, men inte de medverkande)

Han tittade sig runt om i rummet en sista gång, innan de gick ut i tamburen och krängde på sig sina ytterkläder som gav gott skydd mot både vind och kyla. Hans blick följde stuckaturen, de höga fönstren med mässingshakar, väggarna som ännu signalerade försiktighet från den förre hyresgästen. Renée skulle snart få starta sin revolution och expansion i gårdshuset. Han kände, när han om kvällarna sakta smekte hennes kropp, att den starka, instängda lusten till uttryck snart måste få komma ut.

Hon hade ingen aning om vad han tänkte ge henne i femtioårspresent.

Robert gladdes lika mycket som när han var liten och det närmade sig födelsedagar eller jular. Att i hemlighet förbereda en överraskning, se en häpen glädje hos den som fick en oväntad present – det fanns inget som kunde göra honom mera uppspelt.

-Vi tar en taxi, sa han till Marlene, inredaren, som fått i uppgift att skapa en harmonisk drömton i lägenheten. Naturligtvis inte göra den färdig, nej, Renée ville sätta sin prägel på sin ateljé, det visste Robert.

De skulle åka till Alby Färg, där Marlene skulle ta ut färgtonerna till väggarna i de två rummen, golv och badrum fick vänta till i morgon.

Robert öppnade dörren för henne, hon gled in i den svarta, tickande taxin och han klev själv in på vänstersidan. Han sjönk nöjt ner på en mjuka, konjaksbruna lädersoffan. Ett litet hål vittnade om klåfingriga passagerare.

……

Hon tvärbromsade, fick en liten sladd i snömodden, höll på att köra in i en parkerad bil, innan hon fick stopp, lite för långt ut i gatan. Munnen var vidöppen, ögon fastnaglade på mannen som just kom ut ur en portgång längre upp på gatan, hjälpte en kvinna in i en taxi, gick runt bilen och hoppade in. Hennes man med en kvinna hon inte kände igen. Hjärtat pumpade henne full med syre, yrseln fick henne att svettas. Tankarna åkte virvelvind och blottade en panik, som hon inte känt sen hon var liten. Hon slog på varningsblinkern.

…….

Renée planerade noga tillfället. När Robert låg i massagebadet för att mjuka upp sina värkande muskler efter joggingturen runt Stavnäset, satte hon sig på badkarskanten och gned hans rygg med en handske av grov sisal.

-Robert.

-Mmmmm…

-Har du en hemlighet för mig?

-Mmmmm…Robert såg nöjd ut när han nickade.

Hon klarade inte att hålla kvar lugnet. Rösten bröts när tårarna kom och Renée skrek rakt ut.

-Vem är kvinnan du träffar? Jag såg er komma ut från en port på Turehofgatan!
Robert höll upp en hand för att hejda henne.
-Renée, sa han med lugnande röst.

-Du får inget veta förrän den 19 april! Vet du vad det är för dag?

Robert skrattade retsamt, grep tag i henne och drog ner sin skrikande, sprattlande hustru i famnen.  De omslöts båda av det bubblande, skummande gröna vattnet.

övertyga/tveksam

SKRIVKONTAKT

En scen där din huvudperson måste övertyga någon som är tveksam.

Hon hade nästa fått ett JA från honom eller hur skulle hon tolka ett ”nämen hur menar du”,

samtidigt som han verkligen vikt ihop tidningen och lagt den på det lilla nötta bordet bredvid soffan, som fortfarande doldes av det luddiga överdraget, fast de kommit överens om att låta klä om den i vitaste vitt, nu när hunden var död.

…….

I flera dagar hade hon formulerat sin fråga, vridit och vänt på orden, placerat argumenten i olika formationer, rådfrågat sin bästa väninna sedan barndomen, men framför allt använt de magiska hjälpmedel hon själv behärskade: tarotkorten och pendeln, för att till slut lägga ut 320 kronor på att ringa ett medium, som i en annons i Tara sett så förtroendeingivande rakt på henne, ja, nästan klivit ut från tidningssidan för att hjälpe henne.

Mediet hade bekräftat henne. Deras resonemang hade mynnat ut i precis det som hon själv förstått sedan flera månader, nästa ett år, men inte blivit klar över förrän i torsdags, just som hon klev in genom dörren och kände lukten.

…….

När han hasplade ur sig sitt ”nämen hur menar du” gick rösten upp i falsett, fast det var kanske av ansträngningen av att resa sig upp ur soffans famn eller av att han inte kunde stödja sig med den brutna armen, även om gipsklumpen egentligen var ett bra hjälpmedel för både det ena och andra. Hans ögon sökte teverutan, där hockeykrigarna satsade allt på att vinna en just nu betydelselös match i den olympiska ringleken.

Hon väntade på ett svar, på hans JA, som skulle förändra hennes liv till det bättre, ge henne en känsla av betydelse, en känsla hon saknat hela det liv hon kom ihåg.

……

Att retirera, att backa ut i köket, skulle göra att han vunnit bara genom att förhala sitt svar, samtidigt som hon visste att det inte fanns en andra chans att få honom att gå med på hennes förslag. Hon höll sig i dörrkarmen lutade sig framåt, sökte hans blick – det var svenska ishockeyspelarna mot henne, kände att det nu bara fanns ett vapen kvar.

Det hade fungerat förr. Han klarade aldrig att stå emot. Det rev upp ett gömt, djupt sår hos honom.

Hon började gråta.