Misslyckas/lösning

Huvudpersonen misslyckas med något 

och försöker komma på en lösning.

Siri ångrade att hon bjudit in honom. För två timmar sedan hade de träffats på caféet Del Sol, nere vid hamnen. Han kunde lite svenska och bra engelska, något som gjorde att de genast gled in i intressanta samtal om den portugisiska kulturen, om den konstnärliga aktiviteten i området och framför allt om smaken på de olika bakverken på caféet.

Siri hade aldrig sett så många olika bakelser och tårtor på en gång. Att välja blev en inre stress, en svidande oro i magtrakten - tänk om den bakelse hon valde till den starka cappuchinon med det konstfärdiga kanelhjärtat på mjölkskummet inte skulle vara den godaste, den mest minnesvärda? Hon skulle aldrig få veta.

Mannen som väntade på sin tur, ställde sig bredvid henne vid glasdisken och började förklara vad de olika bakverken innehöll. Det föll sig sedan enkelt att de slog sig ner vid samma bord, skrattande när Siri tog första tuggan på den runda kakan med tre olika färger på glasyr och fyllning.

Promenaden bort till husbilen blev en fortsättning på samtalet om  var man enklast hittar wifi. Mannen flera tips, förutom biblioteken som de flesta husbilsresenärer använde. Siri, som bloggade, betalade för att sitta på internetcaféer, men kunde hon få uppkoppling gratis, ja desto bättre!

Var han bodde och vad han sysslade med fick Siri inte grepp om. När hon frågade, berättade han något ovidkommande, samtidigt som han vek undan med blicken, tittade sig omkring i husbilen. Att hon åkte ensam verkade förbrylla honom. Han frågade flera gånger, gjorde sig vän med Kajsa genom att be om godbitar, som han gav henne när hon satt fint och vinkade med tassen.

Stämningen förändrades. Siri kunde inte ta på det, men började känna ett obehag. Mörkret utanför tätnade och kröp in genom fönstren. Hon tände fler lampor, även om det skulle tömma  bobatteriet, så att hon skulle få sitta i mörkret om hon inte senare körde några varv för att ladda det.

Hon trängde sig förbi honom och började stöka vid diskbänken. Drog fram bestick och en gryta. Snubblade på orden när hon mumlade att hon måste gå ut och handla. Mannen rörde sig inte, han betraktade henne nu intensivt. Han satt närmast dörren, hon nådde inte sin blå jacka utan att komma alltför nära hans vänstra arm. Hon såg en färggrann tatuering som slutade vid handleden. En drake, ett kors. Hon ville inte hämta sin plånbok så länge han fanns i bilen, men tog på sig en tröja över den tunna blusen. Hon frös.

-Ja, då ska jag gå och handla så jag får något att äta ikväll, kul att träffa dig, sa hon med en röst som gick upp i falsett.

Mannen svarade inte.

Försaka/vara nöjd

Vad är din huvudperson beredd att försaka

för att en person som de bryr sig om ska vara nöjd?

Kan vatten tala? Kan vatten viska och övertala någon att närma sig, att vada ut för att slutligen omslutas av vågor, silverglittrande, sammetsmjuka och vänliga?

-Lorelei, mumlade Siri och kände dragningen mot det klara, djupa, gröna.

Mammas röst överröstade bruset av vågorna som drog med sig tusentals stenar upp på land och sen tillbaka ner igen. Silkeslena, runda, avlånga vita rullade de i vågornas takt. Varje sten kändes unik, slipad till en personlighet och Siri tog upp en och en, slängde dem när ögat upptäckte nästa formfulländade bit av berg som malts sönder under årtusenden.

-Du får inte bada om du är ensam! Mammas röst avslöjade en skräck för det som kunde hända. För det som hänt hennes lillebror, 5-åringen som drunknat i den kalla bäcken, där snösmältningen gjort att bäcken drog med sig allt i en strid ström, stenar, rötter och en liten pojke som inte hunnit att skrika.

-Aldrig, du får aldrig bada, inte ens simma vid stranden, om du är ensam!

Siri vadade en halvmeter ut i vattnet. Hunden höll sig uppe på stranden, hon var rädd för vågorna. Ingen människa syntes till. Fötterna sjönk ner i den lösa sanden, silade mellan tårna. Ibland kom en större våg, spolade halvvägs upp mot knäna, det blev svårare att hålla balansen. Siri njöt, höll sig uppe med hjälp av armarna, utfällda som flygplansvingar. Byxorna, som var uppkavlade, men som ideligen gled ner, var genomvåta, vattnet sögs upp genom tyget.

En bil parkerade inte långt från henne. Ett ungt par klev ut. Kvinnan sträckte på sig och rättade till solglasögonen, mannen tryckte en extra gång med nyckeln så han var säker på att bilen var låst när de började gå bortåt stranden på behörigt avstånd från vågorna.

Nu kunde hon bada, hon var inte längre ensam! Kassen med baddräkt och handduk hängde på ryggen, paret var nu så långt bort att hon utan vidare kunde byta om utan att genera dem.

-Om dom som finns på stranden inte är simkunniga, så får du ändå inte bada!

-Men mamma, hur ska jag veta det? Ska jag gå fram och fråga folk om dom kan vara så snälla och simma ut och rädda mig om det behövs? Siri kunde inte rubba mammans föreställning om vad hon måste göra innan hon kastade sig i vattnet.

Siri älskade vatten, kallt spelade ingen roll, även om njutningen då var större efter bastu eller en stund i brännande sol. Att kasta sig med huvudet före, att låta sig omslutas, omfamnas av vattnet – det var den absoluta njutningen.

Paret återvände, gick tätt, uppslukade av varandra.

Siri hängde kassen på ryggen igen.

Vattnet hördes inte längre. Varken viskade eller ropade.

Måste men inte vågar/ knasig egenskap

SKRIVKONTAKT

Välj en av personerna i din berättelse och gestalta den mest framträdande, gärna lite knasiga egenskapen, i en scen.

 Gruppen var inställd på att bara se och uppleva. Bara beundra på avstånd.

Vädret tillät inte någon att gå ut på den hala, svarta stocken som ledde uppåt. Regn och kyla hade gjort den såphal. Männen gick först. Vände sig om för att kasta uppmuntrande råd till de två flickorna.

Framme vid klippan höll de kvinnorna tillbaka, ställde sig nära kanten.

-Om det inte varit för vädret, sa mannen med smala fingrar och smidiga fötter - som gjorda för bergsklättring.

-Ja, jag skulle också ha försökt i normala fall, instämde den äldste i gruppen, en man som inte gjorde några försök att dölja det långa, röda ärret.

-Jag går, sa den äldsta av flickorna, hon med uppsatt, rött hår, gröna ögon och en genomskinlig hy, som påminde om  tunnaste danska porslinet. Hennes engelska var oklanderlig.

-Du är galen, jag förbjuder dig!

-Det kan du inte.

-Jo, jag har lovat att ta med er helskinnade hem.

-Det löftet kan du hålla. Flytta dig!

När hon steg för steg hasade uppför stocken, dubbelvikt med en kniv i vardera handen, hördes bara dånet av vattnet. Inga andetag, inga ord, inga mänskliga ljud.

Väl däruppe vinkade hon till gruppen nedanför.

-Jag fortsätter uppåt, ropade hon. Den tunna gestalten flöt ihop med berget.

-Vi ses på andra sidan!

SKRIVKONTAKT

 En person i berättelsen MÅSTE göra något som hen inte vågar.

Allt verkade så lugnt. Så stilla som en söndag när middagen är äten och det är några timmar kvar tills mamma knäpper på teven, den stora, på hyllan med den virkade duken.

I någon tidning hade pappa läst att man inte skulle ha virkade dukar under teven, det var en brandrisk.

När Sofi klätt sig varmt i den svarta overallen, utan att glömma reflexbrickan, halkade hon ut på förstubron. Rune hade på sig sin nya vintertröja, som han fått i julklapp och snörvlade nyvaket. Visst måste han kissa och det brukade bli en promenad exakt vid den här tiden just före mörkret kom, men han hade lika gärna legat kvar på fårfällen framför braskaminen.

När Sofi sneddat in mot stigen som gick ihop med 3-kilometersspåret, upptäckte hon att belysningen inte var tänd. Trevade klumpigt i fickan efter ficklampan, som pappa var noga med att alltid lägga dit. Fick ta av sig vanten för att få grepp om den räfflade rosa staven, knäppte och släppte ut ljusstrålen. Den nådde långt in mellan träden, Sofi kände till varenda stam, fötterna stampade vant på stigens snötäcke, följde andras spår.

Hunden hann skrika, hest och gällt, innan skugga flög mot dem. Sofi fylldes av en skräck, en vrede, en styrka som tumlade runt i hennes kropp när hon med ett vrål kastade sig framåt. Slog och skrek, täckte över den skakande kroppen med sitt ben och slog besinningslöst med ficklampan.

Det blev tyst. En evighetstystnad innan hon hörde Runes snörvlande och kände honom kränga sig fram under stöveln.