Missförstånd

SKRIVKONTAKT

Skriv en scen där ett missförstånd uppstår

(gärna så att läsaren förstår varför, men inte de medverkande)

Han tittade sig runt om i rummet en sista gång, innan de gick ut i tamburen och krängde på sig sina ytterkläder som gav gott skydd mot både vind och kyla. Hans blick följde stuckaturen, de höga fönstren med mässingshakar, väggarna som ännu signalerade försiktighet från den förre hyresgästen. Renée skulle snart få starta sin revolution och expansion i gårdshuset. Han kände, när han om kvällarna sakta smekte hennes kropp, att den starka, instängda lusten till uttryck snart måste få komma ut.

Hon hade ingen aning om vad han tänkte ge henne i femtioårspresent.

Robert gladdes lika mycket som när han var liten och det närmade sig födelsedagar eller jular. Att i hemlighet förbereda en överraskning, se en häpen glädje hos den som fick en oväntad present – det fanns inget som kunde göra honom mera uppspelt.

-Vi tar en taxi, sa han till Marlene, inredaren, som fått i uppgift att skapa en harmonisk drömton i lägenheten. Naturligtvis inte göra den färdig, nej, Renée ville sätta sin prägel på sin ateljé, det visste Robert.

De skulle åka till Alby Färg, där Marlene skulle ta ut färgtonerna till väggarna i de två rummen, golv och badrum fick vänta till i morgon.

Robert öppnade dörren för henne, hon gled in i den svarta, tickande taxin och han klev själv in på vänstersidan. Han sjönk nöjt ner på en mjuka, konjaksbruna lädersoffan. Ett litet hål vittnade om klåfingriga passagerare.

……

Hon tvärbromsade, fick en liten sladd i snömodden, höll på att köra in i en parkerad bil, innan hon fick stopp, lite för långt ut i gatan. Munnen var vidöppen, ögon fastnaglade på mannen som just kom ut ur en portgång längre upp på gatan, hjälpte en kvinna in i en taxi, gick runt bilen och hoppade in. Hennes man med en kvinna hon inte kände igen. Hjärtat pumpade henne full med syre, yrseln fick henne att svettas. Tankarna åkte virvelvind och blottade en panik, som hon inte känt sen hon var liten. Hon slog på varningsblinkern.

…….

Renée planerade noga tillfället. När Robert låg i massagebadet för att mjuka upp sina värkande muskler efter joggingturen runt Stavnäset, satte hon sig på badkarskanten och gned hans rygg med en handske av grov sisal.

-Robert.

-Mmmmm…

-Har du en hemlighet för mig?

-Mmmmm…Robert såg nöjd ut när han nickade.

Hon klarade inte att hålla kvar lugnet. Rösten bröts när tårarna kom och Renée skrek rakt ut.

-Vem är kvinnan du träffar? Jag såg er komma ut från en port på Turehofgatan!
Robert höll upp en hand för att hejda henne.
-Renée, sa han med lugnande röst.

-Du får inget veta förrän den 19 april! Vet du vad det är för dag?

Robert skrattade retsamt, grep tag i henne och drog ner sin skrikande, sprattlande hustru i famnen.  De omslöts båda av det bubblande, skummande gröna vattnet.

övertyga/tveksam

SKRIVKONTAKT

En scen där din huvudperson måste övertyga någon som är tveksam.

Hon hade nästa fått ett JA från honom eller hur skulle hon tolka ett ”nämen hur menar du”,

samtidigt som han verkligen vikt ihop tidningen och lagt den på det lilla nötta bordet bredvid soffan, som fortfarande doldes av det luddiga överdraget, fast de kommit överens om att låta klä om den i vitaste vitt, nu när hunden var död.

…….

I flera dagar hade hon formulerat sin fråga, vridit och vänt på orden, placerat argumenten i olika formationer, rådfrågat sin bästa väninna sedan barndomen, men framför allt använt de magiska hjälpmedel hon själv behärskade: tarotkorten och pendeln, för att till slut lägga ut 320 kronor på att ringa ett medium, som i en annons i Tara sett så förtroendeingivande rakt på henne, ja, nästan klivit ut från tidningssidan för att hjälpe henne.

Mediet hade bekräftat henne. Deras resonemang hade mynnat ut i precis det som hon själv förstått sedan flera månader, nästa ett år, men inte blivit klar över förrän i torsdags, just som hon klev in genom dörren och kände lukten.

…….

När han hasplade ur sig sitt ”nämen hur menar du” gick rösten upp i falsett, fast det var kanske av ansträngningen av att resa sig upp ur soffans famn eller av att han inte kunde stödja sig med den brutna armen, även om gipsklumpen egentligen var ett bra hjälpmedel för både det ena och andra. Hans ögon sökte teverutan, där hockeykrigarna satsade allt på att vinna en just nu betydelselös match i den olympiska ringleken.

Hon väntade på ett svar, på hans JA, som skulle förändra hennes liv till det bättre, ge henne en känsla av betydelse, en känsla hon saknat hela det liv hon kom ihåg.

……

Att retirera, att backa ut i köket, skulle göra att han vunnit bara genom att förhala sitt svar, samtidigt som hon visste att det inte fanns en andra chans att få honom att gå med på hennes förslag. Hon höll sig i dörrkarmen lutade sig framåt, sökte hans blick – det var svenska ishockeyspelarna mot henne, kände att det nu bara fanns ett vapen kvar.

Det hade fungerat förr. Han klarade aldrig att stå emot. Det rev upp ett gömt, djupt sår hos honom.

Hon började gråta.

Misslyckas/lösning

Huvudpersonen misslyckas med något 

och försöker komma på en lösning.

Siri ångrade att hon bjudit in honom. För två timmar sedan hade de träffats på caféet Del Sol, nere vid hamnen. Han kunde lite svenska och bra engelska, något som gjorde att de genast gled in i intressanta samtal om den portugisiska kulturen, om den konstnärliga aktiviteten i området och framför allt om smaken på de olika bakverken på caféet.

Siri hade aldrig sett så många olika bakelser och tårtor på en gång. Att välja blev en inre stress, en svidande oro i magtrakten - tänk om den bakelse hon valde till den starka cappuchinon med det konstfärdiga kanelhjärtat på mjölkskummet inte skulle vara den godaste, den mest minnesvärda? Hon skulle aldrig få veta.

Mannen som väntade på sin tur, ställde sig bredvid henne vid glasdisken och började förklara vad de olika bakverken innehöll. Det föll sig sedan enkelt att de slog sig ner vid samma bord, skrattande när Siri tog första tuggan på den runda kakan med tre olika färger på glasyr och fyllning.

Promenaden bort till husbilen blev en fortsättning på samtalet om  var man enklast hittar wifi. Mannen flera tips, förutom biblioteken som de flesta husbilsresenärer använde. Siri, som bloggade, betalade för att sitta på internetcaféer, men kunde hon få uppkoppling gratis, ja desto bättre!

Var han bodde och vad han sysslade med fick Siri inte grepp om. När hon frågade, berättade han något ovidkommande, samtidigt som han vek undan med blicken, tittade sig omkring i husbilen. Att hon åkte ensam verkade förbrylla honom. Han frågade flera gånger, gjorde sig vän med Kajsa genom att be om godbitar, som han gav henne när hon satt fint och vinkade med tassen.

Stämningen förändrades. Siri kunde inte ta på det, men började känna ett obehag. Mörkret utanför tätnade och kröp in genom fönstren. Hon tände fler lampor, även om det skulle tömma  bobatteriet, så att hon skulle få sitta i mörkret om hon inte senare körde några varv för att ladda det.

Hon trängde sig förbi honom och började stöka vid diskbänken. Drog fram bestick och en gryta. Snubblade på orden när hon mumlade att hon måste gå ut och handla. Mannen rörde sig inte, han betraktade henne nu intensivt. Han satt närmast dörren, hon nådde inte sin blå jacka utan att komma alltför nära hans vänstra arm. Hon såg en färggrann tatuering som slutade vid handleden. En drake, ett kors. Hon ville inte hämta sin plånbok så länge han fanns i bilen, men tog på sig en tröja över den tunna blusen. Hon frös.

-Ja, då ska jag gå och handla så jag får något att äta ikväll, kul att träffa dig, sa hon med en röst som gick upp i falsett.

Mannen svarade inte.

Försaka/vara nöjd

Vad är din huvudperson beredd att försaka

för att en person som de bryr sig om ska vara nöjd?

Kan vatten tala? Kan vatten viska och övertala någon att närma sig, att vada ut för att slutligen omslutas av vågor, silverglittrande, sammetsmjuka och vänliga?

-Lorelei, mumlade Siri och kände dragningen mot det klara, djupa, gröna.

Mammas röst överröstade bruset av vågorna som drog med sig tusentals stenar upp på land och sen tillbaka ner igen. Silkeslena, runda, avlånga vita rullade de i vågornas takt. Varje sten kändes unik, slipad till en personlighet och Siri tog upp en och en, slängde dem när ögat upptäckte nästa formfulländade bit av berg som malts sönder under årtusenden.

-Du får inte bada om du är ensam! Mammas röst avslöjade en skräck för det som kunde hända. För det som hänt hennes lillebror, 5-åringen som drunknat i den kalla bäcken, där snösmältningen gjort att bäcken drog med sig allt i en strid ström, stenar, rötter och en liten pojke som inte hunnit att skrika.

-Aldrig, du får aldrig bada, inte ens simma vid stranden, om du är ensam!

Siri vadade en halvmeter ut i vattnet. Hunden höll sig uppe på stranden, hon var rädd för vågorna. Ingen människa syntes till. Fötterna sjönk ner i den lösa sanden, silade mellan tårna. Ibland kom en större våg, spolade halvvägs upp mot knäna, det blev svårare att hålla balansen. Siri njöt, höll sig uppe med hjälp av armarna, utfällda som flygplansvingar. Byxorna, som var uppkavlade, men som ideligen gled ner, var genomvåta, vattnet sögs upp genom tyget.

En bil parkerade inte långt från henne. Ett ungt par klev ut. Kvinnan sträckte på sig och rättade till solglasögonen, mannen tryckte en extra gång med nyckeln så han var säker på att bilen var låst när de började gå bortåt stranden på behörigt avstånd från vågorna.

Nu kunde hon bada, hon var inte längre ensam! Kassen med baddräkt och handduk hängde på ryggen, paret var nu så långt bort att hon utan vidare kunde byta om utan att genera dem.

-Om dom som finns på stranden inte är simkunniga, så får du ändå inte bada!

-Men mamma, hur ska jag veta det? Ska jag gå fram och fråga folk om dom kan vara så snälla och simma ut och rädda mig om det behövs? Siri kunde inte rubba mammans föreställning om vad hon måste göra innan hon kastade sig i vattnet.

Siri älskade vatten, kallt spelade ingen roll, även om njutningen då var större efter bastu eller en stund i brännande sol. Att kasta sig med huvudet före, att låta sig omslutas, omfamnas av vattnet – det var den absoluta njutningen.

Paret återvände, gick tätt, uppslukade av varandra.

Siri hängde kassen på ryggen igen.

Vattnet hördes inte längre. Varken viskade eller ropade.

Måste men inte vågar/ knasig egenskap

SKRIVKONTAKT

Välj en av personerna i din berättelse och gestalta den mest framträdande, gärna lite knasiga egenskapen, i en scen.

 Gruppen var inställd på att bara se och uppleva. Bara beundra på avstånd.

Vädret tillät inte någon att gå ut på den hala, svarta stocken som ledde uppåt. Regn och kyla hade gjort den såphal. Männen gick först. Vände sig om för att kasta uppmuntrande råd till de två flickorna.

Framme vid klippan höll de kvinnorna tillbaka, ställde sig nära kanten.

-Om det inte varit för vädret, sa mannen med smala fingrar och smidiga fötter - som gjorda för bergsklättring.

-Ja, jag skulle också ha försökt i normala fall, instämde den äldste i gruppen, en man som inte gjorde några försök att dölja det långa, röda ärret.

-Jag går, sa den äldsta av flickorna, hon med uppsatt, rött hår, gröna ögon och en genomskinlig hy, som påminde om  tunnaste danska porslinet. Hennes engelska var oklanderlig.

-Du är galen, jag förbjuder dig!

-Det kan du inte.

-Jo, jag har lovat att ta med er helskinnade hem.

-Det löftet kan du hålla. Flytta dig!

När hon steg för steg hasade uppför stocken, dubbelvikt med en kniv i vardera handen, hördes bara dånet av vattnet. Inga andetag, inga ord, inga mänskliga ljud.

Väl däruppe vinkade hon till gruppen nedanför.

-Jag fortsätter uppåt, ropade hon. Den tunna gestalten flöt ihop med berget.

-Vi ses på andra sidan!

SKRIVKONTAKT

 En person i berättelsen MÅSTE göra något som hen inte vågar.

Allt verkade så lugnt. Så stilla som en söndag när middagen är äten och det är några timmar kvar tills mamma knäpper på teven, den stora, på hyllan med den virkade duken.

I någon tidning hade pappa läst att man inte skulle ha virkade dukar under teven, det var en brandrisk.

När Sofi klätt sig varmt i den svarta overallen, utan att glömma reflexbrickan, halkade hon ut på förstubron. Rune hade på sig sin nya vintertröja, som han fått i julklapp och snörvlade nyvaket. Visst måste han kissa och det brukade bli en promenad exakt vid den här tiden just före mörkret kom, men han hade lika gärna legat kvar på fårfällen framför braskaminen.

När Sofi sneddat in mot stigen som gick ihop med 3-kilometersspåret, upptäckte hon att belysningen inte var tänd. Trevade klumpigt i fickan efter ficklampan, som pappa var noga med att alltid lägga dit. Fick ta av sig vanten för att få grepp om den räfflade rosa staven, knäppte och släppte ut ljusstrålen. Den nådde långt in mellan träden, Sofi kände till varenda stam, fötterna stampade vant på stigens snötäcke, följde andras spår.

Hunden hann skrika, hest och gällt, innan skugga flög mot dem. Sofi fylldes av en skräck, en vrede, en styrka som tumlade runt i hennes kropp när hon med ett vrål kastade sig framåt. Slog och skrek, täckte över den skakande kroppen med sitt ben och slog besinningslöst med ficklampan.

Det blev tyst. En evighetstystnad innan hon hörde Runes snörvlande och kände honom kränga sig fram under stöveln.