Måste men inte vågar/ knasig egenskap

SKRIVKONTAKT

Välj en av personerna i din berättelse och gestalta den mest framträdande, gärna lite knasiga egenskapen, i en scen.

 Gruppen var inställd på att bara se och uppleva. Bara beundra på avstånd.

Vädret tillät inte någon att gå ut på den hala, svarta stocken som ledde uppåt. Regn och kyla hade gjort den såphal. Männen gick först. Vände sig om för att kasta uppmuntrande råd till de två flickorna.

Framme vid klippan höll de kvinnorna tillbaka, ställde sig nära kanten.

-Om det inte varit för vädret, sa mannen med smala fingrar och smidiga fötter - som gjorda för bergsklättring.

-Ja, jag skulle också ha försökt i normala fall, instämde den äldste i gruppen, en man som inte gjorde några försök att dölja det långa, röda ärret.

-Jag går, sa den äldsta av flickorna, hon med uppsatt, rött hår, gröna ögon och en genomskinlig hy, som påminde om  tunnaste danska porslinet. Hennes engelska var oklanderlig.

-Du är galen, jag förbjuder dig!

-Det kan du inte.

-Jo, jag har lovat att ta med er helskinnade hem.

-Det löftet kan du hålla. Flytta dig!

När hon steg för steg hasade uppför stocken, dubbelvikt med en kniv i vardera handen, hördes bara dånet av vattnet. Inga andetag, inga ord, inga mänskliga ljud.

Väl däruppe vinkade hon till gruppen nedanför.

-Jag fortsätter uppåt, ropade hon. Den tunna gestalten flöt ihop med berget.

-Vi ses på andra sidan!

SKRIVKONTAKT

 En person i berättelsen MÅSTE göra något som hen inte vågar.

Allt verkade så lugnt. Så stilla som en söndag när middagen är äten och det är några timmar kvar tills mamma knäpper på teven, den stora, på hyllan med den virkade duken.

I någon tidning hade pappa läst att man inte skulle ha virkade dukar under teven, det var en brandrisk.

När Sofi klätt sig varmt i den svarta overallen, utan att glömma reflexbrickan, halkade hon ut på förstubron. Rune hade på sig sin nya vintertröja, som han fått i julklapp och snörvlade nyvaket. Visst måste han kissa och det brukade bli en promenad exakt vid den här tiden just före mörkret kom, men han hade lika gärna legat kvar på fårfällen framför braskaminen.

När Sofi sneddat in mot stigen som gick ihop med 3-kilometersspåret, upptäckte hon att belysningen inte var tänd. Trevade klumpigt i fickan efter ficklampan, som pappa var noga med att alltid lägga dit. Fick ta av sig vanten för att få grepp om den räfflade rosa staven, knäppte och släppte ut ljusstrålen. Den nådde långt in mellan träden, Sofi kände till varenda stam, fötterna stampade vant på stigens snötäcke, följde andras spår.

Hunden hann skrika, hest och gällt, innan skugga flög mot dem. Sofi fylldes av en skräck, en vrede, en styrka som tumlade runt i hennes kropp när hon med ett vrål kastade sig framåt. Slog och skrek, täckte över den skakande kroppen med sitt ben och slog besinningslöst med ficklampan.

Det blev tyst. En evighetstystnad innan hon hörde Runes snörvlande och kände honom kränga sig fram under stöveln.