DRAKEN GLITTRA

Hej!
Här kommer en historia om draken Glittra, som finns vid Snäcke sluss, som tillhör Dalslands kanal. Berättelsen har flera syften: att lära barn hur en sluss fungerar och att berätta lite om de djur som finns i och runt sjöarna i kanalsystemet.
Jag och min sambo jobbar som slussvakter vid Snäcke.

Draken Glittra

För länge, länge sedan föddes en drake, djupt nere på havets botten.

Just den dagen sken solen så starkt, att en solstråle letade sig ner i djupet och lyste på den nyfödda drakbabyn.

-Titta, utropade drakmamma, Det glittrar som guld och silver i fjällen på vår baby.

Hon vände sig till drakpappan som böjde sig närmare, tog på sig glasögonen och beundrade solstrålens lek när den målade upp alla regnbågens färger.

-Det är både guld och silver och orange och grönt och blått och lila - jag tror att det är klart med namnet på vår nyfödda.

-Åh, så spännande! Ögonen lyste på mamma drake, som de senaste dagarna haft många förslag till namn på sitt första barn. Hon hade till och med skrivit en lista på de namn hon tyckt bäst om: Eldsflamma, Dragola, Havsblomma, ja, listan innehöll både hennes och hennes vänners namnförslag.

-Hon ska heta Glittra, sa pappa, stolt över sin påhittighet.

...

Nyheten om Glittra spred sig och snart var alla drakarna i byn samlade för att titta på nykomlingen. Babyn blinkade förtjust och nyfiket när alla klev fram och presenterade sig.

Mamma drake höll upp sitt barn och berättade att hon skulle heta Glittra.

Var och en som presenterade sig räckte fram en gåva till Glittra - en pytteliten visselpipa.

Pappa drake fäste alla piporna på en ring. De hade olika färger och sprakade som ett fyrverkeri när han skakade ringen framför Glittras uppspärrade ögon. 

Att ge bort en visselpipa till varje nyfött drakbarn var en gammal ceremoni i havsbyn. Varje givare hade sin speciella färg. När barnet någon gång behövde hjälp, blåste det bara i en pipa och vips kom draken som ägde just den färgen och hjälpte drakbarnet. 

När barnet hade levt i tusen år och räknades som vuxen, lämnade det tillbaka visselpiporna till givarna, för då klarade man sig själv.

...

Glittra lekte med fiskar, stenar och vattensnokar - det fanns inga jämnåriga, eftersom det väldigt sällan föddes ett drakbarn. När hon en dag simmade i närheten av ett porlande ljud vid en stor, öppen trädörr, hörde Glittra ett skratt, flera skratt. Det lät så kul. Som silverklockor, som studsande pingpongbollar, som pärlor som lossnar från en tråd och studsar på golvet. Hon blev nyfiken och simmade mot land. Kikade upp bakom en brygga. Såg storögt en klunga barn springa runt och jaga varandra. Deras mammor och pappor satt helt lugnt och pratade och lät barnen springa, även när de kom farligt nära kanten vid bryggan. Här måste vara den platsen som kallades för slussen.

-Hjälp! skrek en liten flicka, när hon snubblade och föll pladask i vattnet, precis bredvid den plats där Glittra låg gömd. Glittra glömde att hon var en drake, som egentligen inte borde visa sig för de tvåbenta. Utan att tveka, bet hon tag i flickans klänning och lyfte henne upp på bryggan. Alla hade samlats just där och skrek när Glittras huvud stack upp ur vattnet. Någon hämtade en tjock gren för att slå draken, men Elin, ett av barnen höjde handen.

-Stopp! Slå inte, draken har ju räddat Moa!

-Ja, hon kunde ju ha drunknat, fyllde Samuel i och tog grenen och kastade bort den.

De vuxna tog hand om Moa, drog av henne de våta kläderna och svepte in henne i en filt.

Barnen gick nyfiket närmare stranden där Glittra låg och flämtade.

-Vad heter du, frågade Vera, en av de större flickorna.

Glittra blev alldeles häpen. Hon kände sig inte ett dugg rädd för barnen och - hon förstod vad dom sa!

-Glittra, mumlade draken och vände bort huvudet med de vassa tänderna och eldslågan som ibland skymtade i munnen. Hon ville inte skrämma barnen, dom såg så gulliga ut.

-Glittra, sa alla barnen i kör. Ett sånt vackert namn!

-Kom upp och lek med oss, ropade Siri och sprang före upp på gräsplanen, där det låg bollar och ringar och rep som skulle kastas om hornen på en tjur. Tjuren såg så verklig ut att Glittra blev rädd och var nära att blåsa i en grön visselpipa för att kalla på en av de äldsta drakarna, den som hade varit ute på många farliga äventyr och mött många farliga djur.

-Vill du ha en bulle? frågade Robin och räckte fram en rund, gul sak som såg ut som en av de stenar, som Glittra brukade leka med nere i havet.

Glittra sträckte fram nosen och kände en härlig doft, som kittlade i närborrarna. Smakade en liten, liten bit och tuggade länge.

-Ta hela, sa Robin och la in bullen i det stora drakgapet.

Mmmmm, så gott! Glittra tuggade och smaskade och svalde.

Barnens föräldrar såg att Glittra var snäll och tyckte till slut att det inte var så konstigt att deras barn lekte med en livs levande drake.

Men, när klockan blev fem, började de vuxna att packa ihop och ropade till barnen att det var dags att åka hem.

-Snälla, får Glittra följa med hem, ropade Moa, som nu var varm och hade fått torra kläder.

-Nej, det förstår ni väl att det inte går, sa Veras pappa. För det första får draken inte plats i bilen och för det andra ska väl Glittra simma hem till sin mamma och pappa.

-Vi kommer hit i morgon, sa Siri. Lova att du kommer hit då!

Barnen hängde ut genom bilens fönster och vinkade till Glittra, som kände en konstig, ny känsla dyka upp i magen. Hon var lite ledsen, lite förvirrad, lite glad och så var det ju den där nya smaken i munnen. Smaken av kanelbulle.

...

Mamma och pappa blev förskräckta, när Glittra berättade vad som hänt därborta vid slussen. Särskilt det där om kanelbullen. Drakar har så ömtåliga magar.

På natten drömde Glittra om slussen, om barnen, om Moa som ramlade i vattnet och om den otäcka tjuren med sina röda, stirrande ögon.

...

Nästa dag regnade det. Glittra var uppe tidigt, hade bråttom att få ge sig iväg. Hon pratade hela morgonen om barnen, om leksakerna och om kanelbullen. Mamma drake blev orolig och ville inte att hennes barn skulle ge sig iväg ensam.

-Men, jag har ju visselpiporna, skrattade Glittra och skramlade med knippan som hängde i bältet.

Hon simmade, tyst och snabbt som en undervattensbåt, bort till slussen. När hon kikade upp över bryggans kant, var det tyst. Alldeles förskräckligt tyst. Det fanns ingen där. Gräsmattorna och bänkarna var tomma. Inga barn, inga vuxna.

Glittra blev så förvirrad att hon planlöst irrade omkring och tittade på bollarna och repen som låg i en låda. Slussvakten gick där och krattade på en grusgång. Konstigt nog verkade han inte förvånad över att se en drake spankulera omkring.

-Vad letar du efter? frågade slussvakten, som hette Sven, när Glittra kom i närheten.

-Jag undrar var barnen är. Dom skulle komma hit och leka.

-Dom kommer inte idag, berättade Sven och lutade sig mot krattan och kliade sig i sitt gråa, rufsiga hår. Dom åkte förbi här på väg till vårdcentralen i Mellerud. Pojken Robin hade skadat foten i morse så dom måste åka till en läkare.

-Sa dom när dom skulle komma hit nästa gång, undrade Glittra.

-Nej, sa Sven. Nu börjar ju skolan om några dagar, så det kanske dröjer.

Glittra blev alldeles kall, fjällen på kroppen krympte, alla åtta benen kändes tunga som järnklumpar när hon sakta gick ner mot sjön.

-Förresten, sa Glittra och vände sig om mot Sven. Vad är en sluss?

Glittra hade bara hört de andra drakarna tala om slussen, men hade ingen aning om vad det var. Hon såg ju att det fanns en bassäng och stora portar till sjöarna Ånimmen mot öster och Östebosjön mot väster.

-Om du kommer hit i morgon, på förmiddan, så ska jag visa dig hur en sluss fungerar. Sven kikade på Glittra och skrattade och blinkade med ena ögat.

-Du kanske ska bli slussvakt när du blir stor!

Glittra blev yr i drakhuvudet av allt nytt som hände: barnen, lekar, slussen och nu - Sven som skulle visa hur en sluss fungerar.

När hon efter många timmar kom hem till drakbyn, skrattade mamma.

-Jag har aldrig sett dig så glittrande glad och samtidigt så trött!

Det stämde. Glittra hann knappt säga hej till pappa förrän hon somnade, hopkurad, leende och lite, lite sorgsen över att inte ha fått träffa dom nya lekkamraterna.

Genast kom drömmarna, bilderna och fantasierna farande som blixtar över en åskhimmel.

...

Nästa dag, när Glittra simmade mot slussen, fick hon syn på något grönt som guppade uppe på vattenytan. Det behövdes bara ett litet slag med stjärten, för att stiga upp mot ytan, alldeles bredvid det gröna.

-En banan, tänkte Glittra, en väldigt stor banan. Det gick att sitta i den, det fanns tre säten.  Glittra hängde sig på kanten och tittade in i bananen, det låg ett träskaft med ett blad på nere i botten.

-Hej, är du en riktig drake? ropade en ljus röst från stranden.

Glittra blev rädd och dök ner under vattnet. Men var ändå så nyfiken att hon tittade upp bakom bananen och såg en liten flicka som stod och balanserade på en stor sten. Hon hade en röd blus och gula shorts på sig och det långa, vita håret var flätat i fyra flätor, som slutade med rosetter i olika färger. Glittra kom att tänka på sina visselpipor, som hängde vid bältet.

-Ja, jag är en drake och heter Glittra. Vad heter du? frågade hon utan att egentligen vara förvånad över att förstå vad flickan sa. Det var ju i förrgår som Glittra för första gången hade träffat människor. Och egentligen hade mamma och pappa varnat henne och sagt att hon skulle hålla sig under vattnet när tvåbeningarna fanns i närheten.

-Jag heter Månsol, skrattade flickan och jag bor här. Du kan få låna min kanot om du vill, förresten du kan få den, för jag har fått en häst idag, för jag fyller år.

-Men, vad ska jag göra med kanoten? Glittra kunde inte alls föreställa sig hur man använde den.

-Det heter egentligen kanadensare och man ska helst paddla två stycken i den, men du är ju så lång, så jag tror att den blir perfekt till dig! Hoppa i kanoten bara, så ska jag visa dej hur man paddlar.

Glittra tog tag i kanten och skulle häva sig upp, när kanoten snurrade runt och blev liggande upp och ner. Paddeln flöt iväg, men Glittra lyckades fånga in den med svansen.

Månsol kunde inte låta bli att skratta högt och det lät så härligt att Glittra också började frusta av skratt.

Månsol sa till Glittra att dra in kanoten mot land och stå på bottnen med fyra ben, medan hon klev i kanoten med de andra fyra. Paddeln höll hon i ett stadigt grepp.

-Vänta, du måste ha en flytväst, ropade flickan och sprang till ett litet rött hus, som låg vid stranden. Hon hjälpte Glittra på med västen och knöt alla band. Då fick hon också tillfälle att känna hur mjuka och varma drakens fjäll var. De gnistrade i regnbågens alla färger och Månsol förstod varför draken hade fått sitt namn.

-Paddla framifrån och bakåt, först på vänster sida, sen på höger, instruerade Månsol. Glittra sträckte stolt på sig, när kanoten gled iväg och snabbt styrde rakt fram i jämn fart. Hon vinkade till Månsol, som stod på stranden och såg väldigt lycklig ut.

...

Sven stod vid slussporten och väntade när Glittra kom paddlande. Han hade sina blå arbetsbyxor på sig och skrattade högt och ropade:

-Jag har väl aldrig sett en drake komma i kanot och vilja slussa!

-Du har väl aldrig ens sett en drake, tänkte Glittra men sa högt: 

-Jag vet inte om jag vågar slussa.

Sven hjälpte Glittra upp ur kanoten, för även om hon hade åtta ben, så var det inte så lätt att kravla sig upp på bryggan.

-Först ska vi gå och titta på slussen, så du får se hur den ser ut. Sen ska jag öppna luckorna och visa dig hur det hela går till och sen kan du bestämma om du vill prova på.

Glittra följde noga med när Sven stängde nedre porten, vattenytan var långt nere i bassängen. Sedan tryckte han på en grön knapp med sin breda tumme, Två luckor i övre porten öppnades så att vattnet rusade in. Det blev ett väldigt oväsen och det gick inte att prata som vanligt utan dom fick skrika till varandra.

-Varför måste man ha en sluss överhuvudtaget? ropade Glittra.

-Titta på Ånimmen, skrek Sven och pekade österut. Ser du att vattenytan är mycket högre än där nere på Östebosjön! Förut var det en fors här och då kunde båtarna inte passera. Dom fick lyfta lasten av båtarna och lägga på vagnar och sen fick oxar dra vagnarna ner till nedre sjön och och så fick dom bära på lasten på en annan båt. Till och med Glittra som inte visste varken vad en båt, en last eller en oxe var, förstod att det måste ha varit en väldig massa arbete.

När Sven och Glittra hade öppnat och stängt, släppt in och släppt ut vatten, satte dom sig vid ett bord med bänkar, som stod vid maskinskåpet. Glittra var alldeles yr i huvudet av allt det nya. Hon hade till och med fått trycka på en knapp till luckorna.

-Men du får inte tala om det för någon, viskade Sven, för det är bara jag som får sköta slussen här. Men vi kan ju säga att du är under utbildning.

Vad båtägarna skulle säga om det en dag stod en drake och skötte slussen, vågade ingen av dom tänka på.

Sven bodde alldeles vid slussen och nu kom hans son ut. Han bar på en bricka. Glittra, som såg att det var glas med röd saft och ett fat med kanelbullar, tog direkt tre stycken. Hon var så hungrig.

-Oj, sa Lucas, det var värst vad du var hungrig! Det finns mer om du vill ha.

Efter fikapausen, var det dags för Glittra att slussa med kanoten.

-Om du vill förstås, sa Sven. Lucas kan paddla med dig, han är van.

-Ja, då vågar jag, skrattade Glittra, även om hon kände att det kröp lite i den långa, taggiga ryggraden.

Snart satt bägge i kanoten, med paddlar och flytvästar. Nedre porten var öppen. De tog full fart in, lade sig på högra sidan och fick var sitt rep att hålla i. Sven stängde den gnisslande porten, som stannade mot stenkanten med en tung smäll.

-Alla klara? frågade Sven och lutade sig över räcket.

-Fattas bara, sjöng Lucas och visade Glittra hur hon skulle sträcka på repet.

Vattnet forsade in när luckorna hissades upp, lite i taget. Glittra blev rädd, men visade inget. Tur att Lucas satt i fören. Vattnet höjdes snabbt, tre meter skulle de uppåt och det tog inte mer än sju, åtta minuter. När de till slut flöt på det lugna vattnet och hade kastat i land repen, öppnade Sven övre porten och de paddlade ut.

-Vi tar en sväng, skrek Lucas till sin pappa. Så att Glittra får träna snabbpaddling.

-Häng med i min takt nu, ropade han bakåt till Glittra. Ett, två, ett, två!

Glittra var ju mycket större och starkare än Lucas och snart susade kanoten fram så att det mörka vattnet bubblade runt fören.

Lucas skrattade så mycket att han till slut inte orkade paddla utan var tvungen att hämta kallt vatten i sin kupade hand och skvätta i ansiktet.

Sakta paddlade de tillbaka till slussen, drog upp kanoten, hängde upp flytvästar och paddlar i en bod.

-Om du vill paddla ut några dagar, så har jag ett tält du får låna, sa Lucas och drog med Glittra för att visa. Tältet stod uppsatt vid sidan av slusstugan. 

-Kryp in, så får vi se om du får plats, sa han och drog upp dragkedjan.

Glittra kravlade in, rullade ihop svansen och då fanns det plats att ligga därinne.

-Jag måste fråga mamma och pappa om jag får tälta, sa Glittra och kände sig ännu mera yr i huvudet än i går.

.....

När Glittra berättat om dagens äventyr för mamma och pappa, började bägge två att skratta.

-Det är ju fantastiskt, så mycket som du får var med om! utbrast mamma drake och hennes ögon lyste som två discolampor.

-Det är klart att du ska paddla ut och tälta några dagar, frustade pappa. Du är ju snart vuxen och det är dags för dig att se dig omkring.

Naturligtvis visste varken pappa eller mamma någonting om slussning, kanoter eller tält, men när Glittra beskrev allt nytt och märkvärdigt, tyckte dom att det lät spännande.

Men - det var inte alla i drakbyn som var glada över att Glittra var ute på egna äventyr.

-Vi tycker inte att det är bra att en av oss börjar umgås med människorna, sa Momir, en av de äldsta i gruppen. Vår boplats kan bli avslöjad och vi kanske får hit dykturister som vill se hur vi lever. Många vilda djur har blivit infångade och får sitta i burar och leva ett instängt liv bara för att människorna ska få titta på dom.

Glittra, mamma och pappa blev helt förskräckta. Inte en minut hade dom tänkt på att Glittras nya liv kunde vara farligt för någon av dem.

-Nu har jag sagt nog för idag, sa Momir. Vi sover på saken och sen kallar jag till drakråd i morgon. Då får alla säga sitt och sedan röstar vi som vanligt.

Alla i gruppen var med och bestämde, alla skulle säga sin mening och alla hade en röst.

Glittra kunde inte sova. Tankarna for runt: barnen, slussen, kanoten, tältet - allt spännande i det nya livet. Tänk om det inte blev av, tänk om hon inte längre fick ge sig iväg på egen hand. Ryggfenorna slokade och några tårar rann ner på kudden, innan Glittra till slut vaggades in i en orolig sömn. Otäcka drömmar dök upp, drömmar där hon aldrig mer fick simma bort mot slussen, aldrig mer fick leka med barnen.

...

Nästa dag samlades alla drakarna i byn för att diskutera frågan om Glittras liv bland människorna.

-Hon kan snappa upp goda idéer, som vi kan ha nytta av, sa pappa drake.

-Hon kan dra hit människor som förstör för oss, fräste Momir och många drakar nickade.

-Hon kan leda hit djur, som blir våra fiender, dundrade Saponk, en drake som nästan aldrig varit utanför byn. Vi kanske blir tvungna att starta krig för att försvara oss.

-Glittra kan hitta nya sjömarker, dit vi kan flytta, när maten här har tagit slut, sa mamma drake och log mot sitt barn.

-Hon kan inte räkna med att vissla i pipan för att få hjälp där ute, skrek Lagur, minsta draken i byn.

När alla hade sagt sitt, blev det röstning. Alla hade en sten i högra handen. Den skulle på ett tecken från Momir läggas vid Glittras fötter eller i en håla en meter därifrån.

-NU! skrek Momir och lade snabbt sin sten i hålet för att skrämma de andra från att gå fram till Glittra och lägga sin sten där.

Men, många av drakarna tyckte inte om att Momir skulle bestämma över dom, så fler och fler gick fram till Glittra, nickade och log och lade sin sten där.

Rodja, den lugnaste draken, var utsedd att räkna stenarna.

-Sjutton, arton och nitton. Det var nitton stenar som låg i hålan.

-Sexton, sjutton och arton. Det var arton stenar vid Glittras fötter.

Det blev alldeles tyst. Glittra sjönk ihop och mamma och pappa drake försökte trösta henne.

-Jag såg att Momir lade ner två stenar. Först den första och sen, när vi alla gick runt, la han dit en till!

Det var Tajpa, en av de blygaste drakarna, som nu ändå vågade prata högt i gruppen.

-Sen såg jag att Saponk slängde en sten i hålan. Han rullade den på marken, så att ingen skulle se.

Det blev ett fruktansvärt oväsen i gruppen. Alla skrek i munnen på varandra. Ingen erkände något och alla ropade om lögn och fusk.

-Det är ju så enkelt att vi räknar oss själva och sen räknar vi stenarna, sa Rodja lugnt. Hon var ju domare och hade rätt att bestämma hur de skulle göra.

-Ja, det är två stenar för mycket, sa hon efter räkningen. Det betyder att Glittra har fått arton stenar och i hålan ligger det sjutton stenar. Glittra får alltså simma iväg och göra precis som hon vill.

Jublande dansade alla som lagt stenar vid Glittra och önskade lycka till.

....

När Glittra kom fram till slussen, var Lucas redan nere vid båthuset.

-Ja, jag trodde nog att du skulle komma idag, så jag har gjort i ordning lite packning åt dig.

Här är tältet, en filt, tändstickor och torr ved till lägerelden och en ficklampa.

Glittra ville inte säga att hon kunde spruta eld, så att det inte behövdes några tändstickor.

-Jag vet ju inte vad du äter, skrattade Lucas generat, men jag packade ner frukt och kanelbullar i en påse. Jag hade gärna följt med dig ut några dagar, men mina kusiner kommer på besök, så jag måste stanna hemma.

När Glittra spänt fast remmarna i flytvästen, packat allt i en vattentät säck och satt beredd med paddeln, sköt Lucas ut kanoten.

-Ha det så kul, ropade han och vinkade. Han tog en bild med sin mobil. På bilden ser man hur Glittra skrattar, vinkar tillbaka och viftar med paddeln så häftigt att kanoten nästan välter.

Med lugna tag driver hon båten framåt. Veronica har pekat ut en fin väg mellan små och stora öar, förbi badvikar och blåbärsställen. Längst bort i sjön finns en lägerplats - det är dit Glittra ska paddla den första dagen.

...

Plötsligt syns en skugga bredvid kanoten. En liten nos sticker upp över vattenytan. Glittra glömmer att paddla och stirrar ner mot vattnet. Ett par bruna, pigga ögon kikar tillbaka.

-Vem är du, ropar Glittra, för att överrösta vattnet som porlar runt fören.

-Jag är Bosse Bäver, bubblar skuggan och följer kanotens fart. Vem är du?

-Jag är Glittra, jag bor i drakbyn i Östebosjön. Ooops, tänkte hon, jag får ju inte avslöja var vi bor. Det var ju det som Momir varit så rädd för, att andra djur skulle kunna upptäcka drakbyn.

-Det är första gången som jag ser en drake som paddlar, skrattade Bosse och fick nästan en kallsup. Vart ska du?

-Jag ska ut och tälta, förklarade Glittra. Jag har fått låna ett tält av Lucas.

Bosse skrattade ännu häftigare. 

-Tälta! Det gör ju bara människor!

-Ja, jag vet ju inte hur man gör, mumlade Glittra generat. Men, det kan ju vara kul att prova. Jag ska göra en lägereld och äta kanelbullar.

Bosse skrattade ännu värre, snurrade runt i vattnet och slog sig med framtassarna på magen.

-Jag tänkte fråga dig om du vill följa med. Jag tror att jag är lite mörkrädd om jag ska sova ensam på en öde ö. Glittra ville egentligen inte erkänna det där med rädslan, men det bara hoppade ur munnen. Rädslan var ju det värsta, men det där med att resa ett tält och att tända en lagom eld, kändes ju också skrämmande.

När Bosse skrattat färdigt och såg att Glittra väntade på ett svar, försökte han att bli allvarlig.

-Visst, varför inte! Jag har heller aldrig tältat eller tänd en lägereld och för den delen aldrig ätit en kanelbulle heller.

-Kravla upp i kanoten, så paddlar vi tillsammans, sa Glittra lyckligt. Det går mycket fortare och framför allt rakare!

-Här kravlas inte - här gliiiids, skröt Bosse och visade hur en bäver tar sig upp i en kanot. Det var sant, det kändes knappt när han gled över relingen. Han tog den extra paddeln, som Lucas lagt längst bak och paddlade som om han inte gjort något annat i sitt liv.

....

När de kom fram till ön med lägerplatsen, hjälptes de åt att dra upp kanoten på land. Där fanns ett vindskydd av timmer, i ett stort cementrör kunde man elda och runt röret låg några stockar att sitta på. Glittra och Bosse hjälptes åt att packa ur säcken. 

-Jag är hungrig, ska vi äta kanelbullar, frågade Glittra och skakade på påsen för att räkna hur många bullar det fanns.

-Nej, först måste vi resa tältet, sa Bosse. Ordning och reda. Först jobba, sen äta.

De hjälptes åt och snart stod tältet fint uppspänt. Bävern, som kunde spänta de tunnaste stickor med sina stora framtänder, hade gjort klart allt för brasan.

-Ska vi ta ett dopp innan vi äter? skrek Bosse. Försten i vattnet!

Han rusade mot sjön, men Glittra tog några kliv med sina åtta ben och slängde sig i med ett stort plask framför nosen på bävern.

När skymningen lade sig som en grå, mjuk slöja över ön och sjöns blanksvarta spegel, satt Glittra och Bosse hopkurade och tittade in i eldens lågor. Det var som om en clown i gula byxor hoppade omkring bland vedpinnarna.

Glittra berättade om drakbyn, om mamma och pappa och om hur hon hade träffat barnen vid slussen. Om Månsol och kanoten, om Lucas och Sven och om tältet och kanelbullarna.

-Men var bor du? frågade Glittra och vände sig mot Bosse Bäver.

-Vår hydda ligger vid stranden, inne i viken, nordväst om slussen, berättade han. Du kanske har sett en stor hög med pinnar, men inte vetat att jag och min familj bor där.

-Men - hur bygger ni en hydda och vad äter ni? frågade Glittra och var så ivrig att eldslågor glimmade mellan tänderna. Åh, det är så mycket jag vill veta!

Bosse Bäver berättade:

-Bäver betyder ”brunt djur” skrattade han och vi är släkt med ekorrarna.

Nu visste ju draken inte vad en ekorre var, så Bosse ritade en bild i sanden.

-Fast vi har ju tätare päls, eftersom vi dyker i vatten. På en fläck stor som en sockerbit har vi 23000 hårstrån! Det är inte många som slår!

Glittra, som inte hade några hårstrån alls, flämtade av förvåning.

-Känn här, sa Bosse och petade upp några strån på huvudet. Vi smörjer in pälsen med fett, då kan vi vara i vattnet året runt och vi fryser aldrig. När vi dyker stänger vi ögonen och öronen och då kan vi vara under vattnet tjugo minuter utan att andas.

-Fast, när det är jättekallt, då stannar vi i hyddan under vintern. Vi har samlat ihop kvistar och sånt som växer i vattnet, så vi klarar oss länge på den maten. Vi har ingången under vattnet, så att ingen ska upptäcka oss när vi simmar in och ut.

Glittra, som ju också levde en stor del av livet under vattnet, kände igen sig i bäverns liv. Fast drakar var förstås inte släkt med ekorrar!

-Vi kan ju fälla träd också, sa Bosse och slog sig på bröstkorgen som Tarzan. På en natt kan jag gnaga av ett träd som är en halv meter tjockt. Det är ju ett himla extrajobb, för vi vill ju bara få tag i kvistarna längst upp i trädet. Vore bättre om vi kunde klättra upp och bita av dom, då behövde vi inte fälla träden.

När Glittra berättat att det föddes ett drakbarn vart tusende år, var det Bosses tur att stirra.

-Oj, vi får fyra barn varje vår. Första året stannar dom hos sin mamma och nästa år är dom med mig, så jag lär dom hur man fäller träd. Och sen bygger dom en egen hydda eller fördämning och flyttar dit.

Glittra var helt snurrig av allt det nya som hon fått veta. Dags att sova, för att kunna paddla nästa dag igen. På natten drömde hon om bävrar och kanelbullar och på morgonen kunde Glittra inte förstå varför det var mörkt runtomkring. Jovisst, hon låg ju inne i ett tält!

När de ätit de sista bullarna (det konstigaste var ju att Bosse tyckte lika mycket om kanelbullar som Glittra), packat ihop och städat efter sig, var det dags att säga hej då.

Glittra ville nog helst att Bosse skulle följa med lite längre, men det vågade hon inte säga.

-Vi ses säkert, ha de bra, myste Bosse och gav draken en klapp på halsen.

-Kul att träffa dej, skrattade Glittra för att det där ledsna i rösten inte skulle märkas.

Bävern gled tyst ner i vattnet och försvann. Glittra kände sig ensam och funderade på om det var dags att paddla hem.

-Nej, tänkte hon, ska jag ut på äventyr så måste jag fortsätta utan att ha sällskap.

Morgonsolen glittrade i drakens fjäll. Kanoten gled långsamt och rakt mot nästa sluss. Vattnets porlande blandades med fåglarnas vårkvitter.

...

Glittra ryckte till. Hon hade nästan somnat. Vattnets kluckande och solens värme spred en härlig drömkänsla i kroppen.

Två små skuggor följde båten. Glittra vågade inte doppa paddeln i sjön, den kunde ju träffa någon som befann sig därnere i vattnet. Kanoten gled tyst och stannade.

Två huvuden med långa, vassa näbbar tittade upp. Den ena fågeln var svart- och vitrandig, den andra var mer enfärgad.

-Hej, vad är ni för ena? frågade Glittra häpet. Hur långt kan ni dyka egentligen?

-Vi heter Lom, jag är Lotta och han är Lasse.

-Vi kan simma flera hundra meter under vattnet, sa Lotta Lom, med stolthet. Vi fångar fisk i farten. 

-Slurp ner direkt i magen, frustade Lasse Lom och ruskade på huvudet så Glittra fick en blöt dusch över ryggen.

Glittra berättade lite om sig själv och sitt äventyr.

-Ni kanske vill följa med och tälta i natt, frågade hon och hoppades få sällskap nu när Bosse Bäver simmat hem.

-Näheej, skrattade både Lotta och Lasse.

-Vi kan inte gå!

-Vaddå, inte gå? Glittra, som hade åtta ben, förstod inte vad de menade.

-Jo, vi har två ben var, nickade Lasse Lom, men vi kan bara simma och flyga.

-Det är väl inte så bara, tjöt Lotta. Vi flyger som reaplan och dyker som proffs!

Glittra tyckte att de hade konstiga röster, skarpa och lite klagande. Näbben var lång och spetsig, inget som man skulle vilja komma för nära om de blev arga.

-Vi måste hem och passa våra ägg, sa Lasse. Vi har lagt dom på ett bo nära stranden och om det kommer en stor båt eller en vattenscooter, så blir det så stora vågor att äggen välter i vattnet.

-Usch! skrek Lotta. Säg inte så, vi måste skynda oss hem.

Utan ett enda plask försvann de ner under vattenytan och for snabbt iväg.

.....

När Glittra kom fram till Strömmens sluss, visste slussvakten Betsy redan att en kanot med en paddlande drake skulle komma. Sven hade ringt, så att Betsy inte skulle neka Glittra att få slussa. Man kunde ju inte begära att en drake skulle ha pengar för att betala slussavgiften.

Betsy skuggade ögonen med handen och kikade nyfiket ner på Glittra.

-Hej, Sven hälsade att du skulle komma och att du ville ha en påse kanelbullar. Stämmer det?

Glittra skrattade och nickade ivrigt.

-Men, dom är djupfrysta, så du får väl tina dom i solen.

Glittra sprutade några eldslågor runt en bulle, så att den blev som nybakad.

-Åh, du har en inbyggd mikro! Betsy skrattade så att magen hoppade. Hon lät som en glad häst på sommarbete.

Strömmens sluss var konstig, tyckte Glittra. Betsy tryckte inte på knappar för att öppna porten. Hon gick runt, runt med en lång stång och långsamt gick porten upp, så att Glittra kunde paddla in i bassängen. Det var inte så högt upp till murkanten, bara en meter. Glittra pöste och kände sig modig och van och höll i repet precis som Veronica visat.

-Oj, du kan ju slussa, berömde Betsy och Glittra blev alldeles varm och rodnade så att alla ryggfenorna blev lysande rosarandiga.

-Sven har lärt mig, mumlade Glittra och sa något som hon inte alls hade tänkt att säga:

-Jag kanske ska bli slussvakt i Snäcke när Sven slutar.

Betsy skrattade så att en knapp i blusen lossnade och for med ett plupp ner i vattnet och Glittra såg att det fattades en tand på högra sidan i munnen. Hon rodnade ännu mer nu när hon hade avslöjat en hemlighet.

Glittra lade kanelbullarna på sätet längst fram, påsen var alldeles immig nu när solen sken på den.

-Ha det bra! Håll till vänster, så hittar du en fin lägerplats, ropade Betsy, när Glittra lugnt paddlade ut i den smala kanalen efter slussen.

Hon hittade den lilla ön med vindskydd och eldplats, men kände sig både trött och ensam och lite rädd när hon drog upp kanoten på land. Det var inte så roligt att tälta ensam.

Glittra beslöt sig för att sova i vindskyddet, hon kunde inte få upp tältet på egen hand.

Just som hon drog filten upp över huvudet, knakade det bland träden. Det hade blivit  mörkt och Glittra såg flera stycken enormt stora skuggor bakom trädstammarna.

-Hjälp! tänkte hon, men vågade inte skrika. Hon ville inte avslöja sig, men gjorde sig beredd att ryta och spruta långa eldslågor om skuggorna skulle komma närmare.

Glittra vågade inte andas. Sakta letade hon efter en av visselpiporna i bältet, det var så mörkt så det gick inte att se färgerna. Som tur var hördes inget ljud när man blåste i pipan. Glittra visste inte vilken drake som skulle komma, men det skulle inte dröja mer än sju sekunder, så var reglerna.

Nu, nu kände Glittra att det fanns någon mer i vindskyddet. En drake hade kommit, det hade bara tagit sex sekunder. Glittra suckade lyckligt och omfamnade sin hjälpare.

-Såja, såja, sa en bekant röst och klappade henne tröstande på armen.

Glittra stelnade till – det var Momir!

Det fanns ingen tid att berätta. Det knakade och frustade och skuggorna flöt fram på lägerplatsen.

Tre stora, bruna djur klampade omkring. De stannade och vädrade. Glittra och Momir höll andan.

-Det har varit någon här nyss, dånade en mörk röst. Det lät som ett åskmuller.

-Det sitter någon i vindskyddet, sa en av de mindre skuggorna med ljusare röst.

-Kom fram, vem du nu är, mullrade det största djuret. Vi är inte farliga om inte du är farlig.

Glittra och Momir reste sig sakta, Momir klev ut och gick fram emot djuren. Två korta eldslågor sprutade ur hans näsborrar, bara som en liten varning. Glittra smög strax bakom.

-Vad är det för konstiga djur? frågade det minsta djuret och hade för säkerhets skull ställt sig bakom de två större.

-Vi är drakar, sa Momir med hög röst och stirrade på de stora djuren. Det ena hade stora horn, dom såg vassa och hårda ut.

-Vad gör ni här? frågade det stora djuret utan horn.

-Jag är ute och paddlar och tältar, mumlade Glittra. Jag har lärt mig att slussa också. Min vän Momir kom när jag blåste i en visselpipa. Jag blev rädd när ni kom och det knakade i skogen. Jag visste ju inte vilka ni var.

-Vi är älgar, sa djuret med horn. Jag heter Ävert, min fru här är Älsa och vår busiga dotter heter Äopatra.

-Jag heter Cleopatra, pep den minsta älgen och trippade fram och luktade på Glittra. Men pappa har pippi på att vi ska ha namn på Ä allihopa!

-Jag tänkte låta Momir smaka på kanelbullar, sa Glittra och visade påsen som hon fått av Betsy. Ni kanske också vill ha?

-Ja, vi äter ju löv och granskott i vanliga fall, men eftersom det är fredag kan vi väl ha fredagsmys och smaka på dina bullar, sa Älsa Älg och ställde sig vid eldstaden.

Alla fem mumsade under tystnad på bullarna och det tog inte lång stund innan alla var uppätna. Momir slickade sig om munnen och gjorde tummen upp mot Glittra.

-Vi har hört talas om dig, sa Ävert och vände sig till Glittra.

-Alla pratar om ett konstigt djur som är ute och paddlar kanot.

-Kan jag få ta en selfie med dig, fnissade Cleopatra och plockade fram en mobiltelefon.

-Då vill jag vara med, sa Momir och lade armen om både Glittra och Cleopatra.

-Eftersom Momir tänker åka hem till drakbyn, så det skulle vara väldigt snällt om ni kunde stanna här i natt, bad Glittra och älgarna skrattade och tittade på varandra. Jag är lite mörkrädd.

-Vi har ändå tänkt att ligga här i natt.Vi gillar den här platsen. Det är bara när det kommer båtfolk hit, som vi sover någon annanstans.

Momir kramade om Glittra, som kröp in i vindskyddet och tittade på älgarna som låg utanför.

Plötsligt hördes några gälla skrik ute på vattnet.

-Det är bara lommarna, lugnade Älsa, när Glittra flög upp och lyssnade.

Natten var ljummen och snart tystnade alla ljud. Dom sov tryggt ända tills solen gick upp över östra stranden och kastade strålar över till Ronjaberget, över Strömmens sluss och lekte på Glittras ögonlock.

Cleopatra var redan nere vid sjökanten och plaskade med framhoven i vattnet. Hon mumsade på en kvist som glänste av daggdroppar.

-Dags att dra hemåt, suckade Glittra sträckte på sig.

-Tack för sällskapet. Jag hoppas vi ses igen, fast jag får tyvärr inte tala om var jag bor.

-Ingen fara, vi dyker ändå inte ner i vattnet, skrattade Ävert, men vi ses kanske på land nån gång när du är ute på äventyr.

Glittra var trött, men väldigt, väldigt lycklig. Sakta paddlade hon hemåt. Genom Strömmens sluss, där Betsy var väldigt frågvis om natten och om hur kanelbullarna smakat.

-Jag har aldrig ätit så goda bullar, sa Glittra uppriktigt. Särskilt den där mandelmassan som fanns inuti! Och glasyren och russinen och....

-Det ska jag hälsa min pojk, det är han som bakar, sa Betsy och gick runt, runt med veven för att öppna porten och släppa ut Glittra.

Tillbaka till Snäcke möttes Glittra av Lucas och hans kusiner. De ropade förtjust när kanoten gled in mot land.

-Du är ju proffs på att paddla! Du kan ställa upp i drak-VM, ropade Lucas och klappade i händerna.

-Det här är till din mamma och pappa, skrattade han och visade upp en påse med kanelbullar. Jag har bundit så hårt om påsen att du inte kan nalla några innan du kommer hem!

Glittra slussade ner till Östebosjön och gömde kanoten i en vassrugge nära drakbyn. Det var inte sista gången han paddlade ut på äventyr. Nu fanns ju vänner att hälsa på. Både två-och fyrbenta.

-Lyckliga jag som har träffat så många fina kompisar. Nu saknar jag bara några.

-Barnen i Snäcke! Dom längtar jag efter.

-Hoppas jag får träffa dom snart!

Missförstånd

SKRIVKONTAKT

Skriv en scen där ett missförstånd uppstår

(gärna så att läsaren förstår varför, men inte de medverkande)

Han tittade sig runt om i rummet en sista gång, innan de gick ut i tamburen och krängde på sig sina ytterkläder som gav gott skydd mot både vind och kyla. Hans blick följde stuckaturen, de höga fönstren med mässingshakar, väggarna som ännu signalerade försiktighet från den förre hyresgästen. Renée skulle snart få starta sin revolution och expansion i gårdshuset. Han kände, när han om kvällarna sakta smekte hennes kropp, att den starka, instängda lusten till uttryck snart måste få komma ut.

Hon hade ingen aning om vad han tänkte ge henne i femtioårspresent.

Robert gladdes lika mycket som när han var liten och det närmade sig födelsedagar eller jular. Att i hemlighet förbereda en överraskning, se en häpen glädje hos den som fick en oväntad present – det fanns inget som kunde göra honom mera uppspelt.

-Vi tar en taxi, sa han till Marlene, inredaren, som fått i uppgift att skapa en harmonisk drömton i lägenheten. Naturligtvis inte göra den färdig, nej, Renée ville sätta sin prägel på sin ateljé, det visste Robert.

De skulle åka till Alby Färg, där Marlene skulle ta ut färgtonerna till väggarna i de två rummen, golv och badrum fick vänta till i morgon.

Robert öppnade dörren för henne, hon gled in i den svarta, tickande taxin och han klev själv in på vänstersidan. Han sjönk nöjt ner på en mjuka, konjaksbruna lädersoffan. Ett litet hål vittnade om klåfingriga passagerare.

……

Hon tvärbromsade, fick en liten sladd i snömodden, höll på att köra in i en parkerad bil, innan hon fick stopp, lite för långt ut i gatan. Munnen var vidöppen, ögon fastnaglade på mannen som just kom ut ur en portgång längre upp på gatan, hjälpte en kvinna in i en taxi, gick runt bilen och hoppade in. Hennes man med en kvinna hon inte kände igen. Hjärtat pumpade henne full med syre, yrseln fick henne att svettas. Tankarna åkte virvelvind och blottade en panik, som hon inte känt sen hon var liten. Hon slog på varningsblinkern.

…….

Renée planerade noga tillfället. När Robert låg i massagebadet för att mjuka upp sina värkande muskler efter joggingturen runt Stavnäset, satte hon sig på badkarskanten och gned hans rygg med en handske av grov sisal.

-Robert.

-Mmmmm…

-Har du en hemlighet för mig?

-Mmmmm…Robert såg nöjd ut när han nickade.

Hon klarade inte att hålla kvar lugnet. Rösten bröts när tårarna kom och Renée skrek rakt ut.

-Vem är kvinnan du träffar? Jag såg er komma ut från en port på Turehofgatan!
Robert höll upp en hand för att hejda henne.
-Renée, sa han med lugnande röst.

-Du får inget veta förrän den 19 april! Vet du vad det är för dag?

Robert skrattade retsamt, grep tag i henne och drog ner sin skrikande, sprattlande hustru i famnen.  De omslöts båda av det bubblande, skummande gröna vattnet.

övertyga/tveksam

SKRIVKONTAKT

En scen där din huvudperson måste övertyga någon som är tveksam.

Hon hade nästa fått ett JA från honom eller hur skulle hon tolka ett ”nämen hur menar du”,

samtidigt som han verkligen vikt ihop tidningen och lagt den på det lilla nötta bordet bredvid soffan, som fortfarande doldes av det luddiga överdraget, fast de kommit överens om att låta klä om den i vitaste vitt, nu när hunden var död.

…….

I flera dagar hade hon formulerat sin fråga, vridit och vänt på orden, placerat argumenten i olika formationer, rådfrågat sin bästa väninna sedan barndomen, men framför allt använt de magiska hjälpmedel hon själv behärskade: tarotkorten och pendeln, för att till slut lägga ut 320 kronor på att ringa ett medium, som i en annons i Tara sett så förtroendeingivande rakt på henne, ja, nästan klivit ut från tidningssidan för att hjälpe henne.

Mediet hade bekräftat henne. Deras resonemang hade mynnat ut i precis det som hon själv förstått sedan flera månader, nästa ett år, men inte blivit klar över förrän i torsdags, just som hon klev in genom dörren och kände lukten.

…….

När han hasplade ur sig sitt ”nämen hur menar du” gick rösten upp i falsett, fast det var kanske av ansträngningen av att resa sig upp ur soffans famn eller av att han inte kunde stödja sig med den brutna armen, även om gipsklumpen egentligen var ett bra hjälpmedel för både det ena och andra. Hans ögon sökte teverutan, där hockeykrigarna satsade allt på att vinna en just nu betydelselös match i den olympiska ringleken.

Hon väntade på ett svar, på hans JA, som skulle förändra hennes liv till det bättre, ge henne en känsla av betydelse, en känsla hon saknat hela det liv hon kom ihåg.

……

Att retirera, att backa ut i köket, skulle göra att han vunnit bara genom att förhala sitt svar, samtidigt som hon visste att det inte fanns en andra chans att få honom att gå med på hennes förslag. Hon höll sig i dörrkarmen lutade sig framåt, sökte hans blick – det var svenska ishockeyspelarna mot henne, kände att det nu bara fanns ett vapen kvar.

Det hade fungerat förr. Han klarade aldrig att stå emot. Det rev upp ett gömt, djupt sår hos honom.

Hon började gråta.

Misslyckas/lösning

Huvudpersonen misslyckas med något 

och försöker komma på en lösning.

Siri ångrade att hon bjudit in honom. För två timmar sedan hade de träffats på caféet Del Sol, nere vid hamnen. Han kunde lite svenska och bra engelska, något som gjorde att de genast gled in i intressanta samtal om den portugisiska kulturen, om den konstnärliga aktiviteten i området och framför allt om smaken på de olika bakverken på caféet.

Siri hade aldrig sett så många olika bakelser och tårtor på en gång. Att välja blev en inre stress, en svidande oro i magtrakten - tänk om den bakelse hon valde till den starka cappuchinon med det konstfärdiga kanelhjärtat på mjölkskummet inte skulle vara den godaste, den mest minnesvärda? Hon skulle aldrig få veta.

Mannen som väntade på sin tur, ställde sig bredvid henne vid glasdisken och började förklara vad de olika bakverken innehöll. Det föll sig sedan enkelt att de slog sig ner vid samma bord, skrattande när Siri tog första tuggan på den runda kakan med tre olika färger på glasyr och fyllning.

Promenaden bort till husbilen blev en fortsättning på samtalet om  var man enklast hittar wifi. Mannen flera tips, förutom biblioteken som de flesta husbilsresenärer använde. Siri, som bloggade, betalade för att sitta på internetcaféer, men kunde hon få uppkoppling gratis, ja desto bättre!

Var han bodde och vad han sysslade med fick Siri inte grepp om. När hon frågade, berättade han något ovidkommande, samtidigt som han vek undan med blicken, tittade sig omkring i husbilen. Att hon åkte ensam verkade förbrylla honom. Han frågade flera gånger, gjorde sig vän med Kajsa genom att be om godbitar, som han gav henne när hon satt fint och vinkade med tassen.

Stämningen förändrades. Siri kunde inte ta på det, men började känna ett obehag. Mörkret utanför tätnade och kröp in genom fönstren. Hon tände fler lampor, även om det skulle tömma  bobatteriet, så att hon skulle få sitta i mörkret om hon inte senare körde några varv för att ladda det.

Hon trängde sig förbi honom och började stöka vid diskbänken. Drog fram bestick och en gryta. Snubblade på orden när hon mumlade att hon måste gå ut och handla. Mannen rörde sig inte, han betraktade henne nu intensivt. Han satt närmast dörren, hon nådde inte sin blå jacka utan att komma alltför nära hans vänstra arm. Hon såg en färggrann tatuering som slutade vid handleden. En drake, ett kors. Hon ville inte hämta sin plånbok så länge han fanns i bilen, men tog på sig en tröja över den tunna blusen. Hon frös.

-Ja, då ska jag gå och handla så jag får något att äta ikväll, kul att träffa dig, sa hon med en röst som gick upp i falsett.

Mannen svarade inte.

Försaka/vara nöjd

Vad är din huvudperson beredd att försaka

för att en person som de bryr sig om ska vara nöjd?

Kan vatten tala? Kan vatten viska och övertala någon att närma sig, att vada ut för att slutligen omslutas av vågor, silverglittrande, sammetsmjuka och vänliga?

-Lorelei, mumlade Siri och kände dragningen mot det klara, djupa, gröna.

Mammas röst överröstade bruset av vågorna som drog med sig tusentals stenar upp på land och sen tillbaka ner igen. Silkeslena, runda, avlånga vita rullade de i vågornas takt. Varje sten kändes unik, slipad till en personlighet och Siri tog upp en och en, slängde dem när ögat upptäckte nästa formfulländade bit av berg som malts sönder under årtusenden.

-Du får inte bada om du är ensam! Mammas röst avslöjade en skräck för det som kunde hända. För det som hänt hennes lillebror, 5-åringen som drunknat i den kalla bäcken, där snösmältningen gjort att bäcken drog med sig allt i en strid ström, stenar, rötter och en liten pojke som inte hunnit att skrika.

-Aldrig, du får aldrig bada, inte ens simma vid stranden, om du är ensam!

Siri vadade en halvmeter ut i vattnet. Hunden höll sig uppe på stranden, hon var rädd för vågorna. Ingen människa syntes till. Fötterna sjönk ner i den lösa sanden, silade mellan tårna. Ibland kom en större våg, spolade halvvägs upp mot knäna, det blev svårare att hålla balansen. Siri njöt, höll sig uppe med hjälp av armarna, utfällda som flygplansvingar. Byxorna, som var uppkavlade, men som ideligen gled ner, var genomvåta, vattnet sögs upp genom tyget.

En bil parkerade inte långt från henne. Ett ungt par klev ut. Kvinnan sträckte på sig och rättade till solglasögonen, mannen tryckte en extra gång med nyckeln så han var säker på att bilen var låst när de började gå bortåt stranden på behörigt avstånd från vågorna.

Nu kunde hon bada, hon var inte längre ensam! Kassen med baddräkt och handduk hängde på ryggen, paret var nu så långt bort att hon utan vidare kunde byta om utan att genera dem.

-Om dom som finns på stranden inte är simkunniga, så får du ändå inte bada!

-Men mamma, hur ska jag veta det? Ska jag gå fram och fråga folk om dom kan vara så snälla och simma ut och rädda mig om det behövs? Siri kunde inte rubba mammans föreställning om vad hon måste göra innan hon kastade sig i vattnet.

Siri älskade vatten, kallt spelade ingen roll, även om njutningen då var större efter bastu eller en stund i brännande sol. Att kasta sig med huvudet före, att låta sig omslutas, omfamnas av vattnet – det var den absoluta njutningen.

Paret återvände, gick tätt, uppslukade av varandra.

Siri hängde kassen på ryggen igen.

Vattnet hördes inte längre. Varken viskade eller ropade.

Måste men inte vågar/ knasig egenskap

SKRIVKONTAKT

Välj en av personerna i din berättelse och gestalta den mest framträdande, gärna lite knasiga egenskapen, i en scen.

 Gruppen var inställd på att bara se och uppleva. Bara beundra på avstånd.

Vädret tillät inte någon att gå ut på den hala, svarta stocken som ledde uppåt. Regn och kyla hade gjort den såphal. Männen gick först. Vände sig om för att kasta uppmuntrande råd till de två flickorna.

Framme vid klippan höll de kvinnorna tillbaka, ställde sig nära kanten.

-Om det inte varit för vädret, sa mannen med smala fingrar och smidiga fötter - som gjorda för bergsklättring.

-Ja, jag skulle också ha försökt i normala fall, instämde den äldste i gruppen, en man som inte gjorde några försök att dölja det långa, röda ärret.

-Jag går, sa den äldsta av flickorna, hon med uppsatt, rött hår, gröna ögon och en genomskinlig hy, som påminde om  tunnaste danska porslinet. Hennes engelska var oklanderlig.

-Du är galen, jag förbjuder dig!

-Det kan du inte.

-Jo, jag har lovat att ta med er helskinnade hem.

-Det löftet kan du hålla. Flytta dig!

När hon steg för steg hasade uppför stocken, dubbelvikt med en kniv i vardera handen, hördes bara dånet av vattnet. Inga andetag, inga ord, inga mänskliga ljud.

Väl däruppe vinkade hon till gruppen nedanför.

-Jag fortsätter uppåt, ropade hon. Den tunna gestalten flöt ihop med berget.

-Vi ses på andra sidan!

SKRIVKONTAKT

 En person i berättelsen MÅSTE göra något som hen inte vågar.

Allt verkade så lugnt. Så stilla som en söndag när middagen är äten och det är några timmar kvar tills mamma knäpper på teven, den stora, på hyllan med den virkade duken.

I någon tidning hade pappa läst att man inte skulle ha virkade dukar under teven, det var en brandrisk.

När Sofi klätt sig varmt i den svarta overallen, utan att glömma reflexbrickan, halkade hon ut på förstubron. Rune hade på sig sin nya vintertröja, som han fått i julklapp och snörvlade nyvaket. Visst måste han kissa och det brukade bli en promenad exakt vid den här tiden just före mörkret kom, men han hade lika gärna legat kvar på fårfällen framför braskaminen.

När Sofi sneddat in mot stigen som gick ihop med 3-kilometersspåret, upptäckte hon att belysningen inte var tänd. Trevade klumpigt i fickan efter ficklampan, som pappa var noga med att alltid lägga dit. Fick ta av sig vanten för att få grepp om den räfflade rosa staven, knäppte och släppte ut ljusstrålen. Den nådde långt in mellan träden, Sofi kände till varenda stam, fötterna stampade vant på stigens snötäcke, följde andras spår.

Hunden hann skrika, hest och gällt, innan skugga flög mot dem. Sofi fylldes av en skräck, en vrede, en styrka som tumlade runt i hennes kropp när hon med ett vrål kastade sig framåt. Slog och skrek, täckte över den skakande kroppen med sitt ben och slog besinningslöst med ficklampan.

Det blev tyst. En evighetstystnad innan hon hörde Runes snörvlande och kände honom kränga sig fram under stöveln.